Pristagare 2017
Tillbaka
Lars Norén Copyright/fotograf: Bobo Ericzen.
Lars Norén
Copyright/fotograf: Bobo Ericzen.

Tryckbara bilder finns på
http://www.albertbonniersforlag.se/Forfattare/N/lars-noren/
Prisnämndens motivering
»För att han genom mer än ett halvt sekel, i fri rörelse mellan litterära genrer, har tecknat närgångna, angelägna och banbrytande bilder av Sverige och Europa, och med de tre volymerna av En dramatikers dagbok även i prosans form har trätt fram som en genuint nyskapande livsbetraktare.«
 

Lars Noréns författarskap hör till dem som härbärgerar, smälter ner och i oavbrutet utflöde ger uttryck åt hans efterkrigsgenerations existensfrågor. Panik och koncentrerad stillhet. Expansion och reduktion. Gränsupplösningar och mytiska återbesvärjelser. Sådant vandrar, genombränt av tidskänsla, genom hans verk. Och trots motivförflyttningar och stilmässiga scenbyten finns något som får författarskapet att ligga där hela tiden med en fasthållen, visionärt egen språknärvaro, som en orgelpunkt fram genom decennierna.

Född 1944 anträder han den litterära scenen som 19-åring med diktsamlingen Syrener, snö 1963 (och hade för övrigt året innan tagit sina första steg ut på teatergolvet som regiassistent åt Bengt Ekerot på Dramaten). De följande diktsamlingarna plöjer med stormsteg fram genom 60-talets estetiskt-ideologiska tumult med avantgardistiska, psykedeliska, kulturrevolutionära, samhällsavslöjande uttrycksformer. Här finns också egen erfarenhet av invaderande psykiska kaostillstånd, som avsätter sig i bildspråkslavinerna i böcker som Inledning nr: 2 till Schizz (1965) och Stupor. Nobody knows you when you´re down and out (1968). I ett par romaner i tidigt 70-tal träder det fram en naknare, krass identifikation med samhällets nedersta sociala existenser, och i den produktion för scen som nu påbörjas härskar grymma, allegoriskt gestaltade ordningar av makt och våld, som i Fursteslickaren (1973) – vilket med stor logik ska leda honom tätt inpå den grekiska tragedins arketyper i Modet att döda (1978) och Orestes (1979). Samtidigt blir hans lyrik under 70-talet alltmer avskalad, en dovt asketisk självprövning, som det kan anas av boktitlar som Dagliga och nattliga dikter (1974), Nattarbete (1976) eller Murlod (1979). Med kärleksdikterna i Hjärta i hjärta (1980) upphör hans boklyrik under 35 år framåt.

Nu kommer i stället hans stora, drabbande (och efterhand nästan folkkära) pjäser om en skånsk hotellägarfamilj i sönderfall, Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud (båda 1982), som inleder hans världsrykte som dramatiker. Och så följer hans pjäsers motivcykler, kvartetter, serier, som hakar in i varandra, borgerliga slutna familjerum, sociala samtidspanoreringar, helvetesvandringar genom utslagnas, hemlösas och internerades miljöer, i aldrig sinande ström. Poesispråket har omvandlats till ett teaterspråk som spelas och tolkas över hela världen.

Sent omsider har han också återvänt till skriftlyriken, till prosafragmentet och framför allt till den iakttagelsens och själviakttagelsens prosa som svämmar fram i En dramatikers dagbok (2008, 2013, 2016). Med dessa har Lars Norén än en gång trätt fram som en genuint nyskapande livsbetraktare.

I den mix av trivia och guldkorn av tankar, tillsammans med god självinsikt som utgör dagboksgenren, är hans bortemot femtusensidiga bidrag ett märkligt mästerstycke. Det gäller inte minst den senaste delen, En dramatikers dagbok (2013–2015), där utrymmet delas mellan läsning av filosofer – Heidegger, Adorno, Schopenhauer – och djup reflektion av dem, dottern Sasha och Noréns umgänge med henne, och en ständigt pågående verksamhet som dramatiker och författare.

I denna del av dagboksverket är textrytmen i bästa mening litterär, vart verket innehållsligt än vindlar. Norén skriver i »den sena stilen« (som Adorno talar om hos den sene Beethoven), bortom det enskilda verkets gestaltning. Stilen är på väg mot ett slags rent ursprung, eller en försonande sammansmältning. När allt är gjort och sagt blir denna dagbok kvar, och den sena stilen passar dagboksgenren, med dess blandning av det mest efemära och det djupast existentiella. Noréns dagböcker är en sällsynt vacker gestaltning av det sena livet, och dess olika tillstånd.

Hos Lars Norén är, liksom hos Selma Lagerlöf, författarskapets röst omisskännlig och större än olika genrers formande kraft. Det räcker med att peka på hur Selma Lagerlöf under den senare delen av sitt författarskap skrev Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (1932), och dessförinnan Ett barns memoarer (1930), efter att ha givit ut sitt kanske allra största verk, Löwensköld-cykeln (1925–1928). Hennes prosasamling Höst (1933) utkommer också under denna tid. Beröringspunkterna mellan Lagerlöf och Norén finns självklart och spännande i ovan nämnda prosa.

Där Lagerlöf låter sina verk spela mot naturen som ständigt närvarande bakgrund låter Norén ständigt sina verk, sin text, spela mot den mänskliga naturen. I detta är han en av de ledande i gestaltningen av 1900-talets subjekt.

Lars Andersson/Anna Forssberg

Albert Bonniers Förlag | Box 3159 | 103 63 Stockholm
08-696 86 20 | www.albertbonniersforlag.se