Gott Nytt År
Stewe Claeson Pristagare 2015
Stewe Claeson
Klicka här för bild fri för publicering

Författaren Stewe Claeson
vid Selma Lagerlöfs skrivbord

Foto: Kjell Sundström

Bilder från presentationen. Foto: Marie Söhrman
Prisnämndens motivering
» ... för ett författarskap som undan för undan, med stilistiskt mästerskap och vidsträckta kunskapsfält, har lyssnat in romanens hemspråk i det ovissa, pågående, mot livet öppna.«
Författaren Stewe Claeson
I Stewe Claesons romaner kommer verkligheten oss till mötes – i en människa, en plats, en epok, i själva ögonblicket. Det är inte det storslagna ögonblicket som skildras, det där något avgörande händer, det är det rörliga ögonblicket som står öppet i alla riktningar och som fortsätter att leva också utanför texten. Som i Rönndruvan glöder (2002) när biskop Tegnér halvklädd stiger ut på sin gårdsplan en vårdag i Växjö och hör tupparna gala och känner den sjuka magen ömma och tänker att denna morgon är ljuset starkare än lusten att känna värk. Eller som i Än jublar fågelsången (2009) när hotelldirektören Hallgren sitter på sitt kontor i Motala i början av förra seklet och försöker få grepp om världen medan pigorna slamrar i korridoren, arbetarrörelsen växer fram och den kvinnan han älskar säger att hon tänker lämna honom. Han tänker på henne, på sin ensamhet, på menyförslag, på en leverans av byggnadsmaterial som blivit försenad. Han tänker att allt sker samtidigt.

Och så är det, allt sker samtidigt, i tanken, i livet, i texten. Stewe Claesons romaner är sällan prydliga paket av lagom betydelsefulla händelser; de är utsnitt ur något pågående och de varken värderar eller sorterar, för allt sker samtidigt, tankarna far genom personernas huvuden och de bryr sig inte ens själva om att göra skillnad mellan högt och lågt. I en tid när böcker allt oftare är produkter avsedda att fylla ett ledigt marknadssegment påminner Claesons romaner om vad litteratur är och kan vara: något oförutsägbart som kommer ur intet och långsamt söker sig fram mot ett varande. Där en annan författare kanske skulle renodla klangen låter han alla toner ljuda samtidigt, det triviala och det betydelsefulla, skrattet och evighetstanken, den skavande själen och gallan som bråkar och förvandlar avätandet av ett smörgåsbords alla ljuvligheter till en pinostund. Det är en polyfon och klangrik romankonst som rör sig inte bara mellan det höga och det låga utan också över tidsmässiga och geografiska gränser.

Stewe Claeson är född 1942 i Göteborg och har vid sidan av det egna författarskapet varit oavlåtligt verksam som lärare och som översättare och introduktör av framför allt amerikansk poesi. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica, op. 18 och 1993 kom hans första roman, Pigan i Arras som berättar om den heliga Birgittas och hennes make Ulf Gudmarssons färd genom 1300-talets krigshärjade Europa.

Romandebuten vittnar om författarens intresse för och kunskap om äldre epoker, men samtiden är också mycket närvarande i författarskapet, som i Stämma i havet (1999) som skildrar en kvinnas utbrytning ur ett förljuget äktenskap eller som i Claesons allra senaste roman, Komma nära (2014), som tar avstamp i kommunala intriger kring bygget av en spa-anläggning. Den lilla romanen Halm (2000) med Thomas av Aquino som sitt stilla centrum förenar nutid och dåtid och väver samman några medeltida brev med en åldrande litteraturforskares tankar om hur han ska förvalta det liv som återstår honom. Två år senare kom den mer voluminösa Rönndruvan glöder, en virtuost berättad roman där den åldrande Esaias Tegnér i några närmast självlysande ögonblicksbilder stiger fram på sidorna med sin kropp och dess krämpor, sin dömda kärlek till den unga borgarfrun Emili och sin berömda mjältsjuka som för honom till ett tyskt hospital där doktorerna funderar över hans depression och slutligen konstaterar att biskopen gör det vi alla borde göra, han undersöker vad som är sanning:
   »Biskop Tegnér han sitter däruppe och undersöker det där levandet vi håller på med och sitter där och ser att bitarna inte går ihop, det finns inget läggspel som blir en redig bild. Det finns bara den biten och den biten. Och den gode biskopen är klok nog att veta att han inte får det att gå ihop.«

Vad är sanning, vad är mening, vem är jag, vem är det som styr mitt liv, varför tänker jag dessa tankar, varför finns jag? Frågorna återkommer mer eller mindre uttalade i alla Stewe Claesons romaner men får sin kanske tydligaste och vackraste gestaltning i Tiro (2007), om Ciceros vän och levnadstecknare Marcus Tullius Tiro som dog vid närmare hundra års ålder strax före vår tideräknings början. Här har Stewe Claeson skapat en helt tidlös berättelse där Tiro genom de årtusenden som skiljer oss från honom med sin gamla levande röst ställer samma gamla frågor: Varför finns vi? Och var finns vi när vi inte längre finns?

Under den dag romanen omfattar hinner mycket hända, en vattenledning ska anläggas, ett mord upptäcks och måste hanteras, tjänstepojken Ummius hittas i biblioteket där han olovandes lärt sig läsa i sin husbondes ovärderliga bokrullar, det är konkret, tydligt fixerat till gården vid Neapelbukten där Tiro lever med sitt husfolk. Och samtidigt rymmer denna enda dag hela Tiros liv och genom hans liv också andras liv, dem han minns, framför allt den älskade Cicero vars minne han gjort till sin uppgift att bevara åt eftervärlden.

Behovet att berätta och att via berättandet nagla fast minnet är romankonstens ursprung. Rörligheten i tid och rum är den magiska komponent som gör allting möjligt och när den rätta texten möter den rätta läsaren vidgas verkligheten. Stewe Claesons romanvärld är tätt befolkad av röster som berättar sina historier, insisterande, uppfordrande, tjatiga, självupptagna, mångskiftande, levande. Det är romaner som står mitt i nuet, oavsett i vilket århundrade detta nu är placerat. Och även om det inte finns några svar finns alltid den väg som själva texten utgör.

I Den tjugotredje dikten (2012) sitter två medelålders män på en nedlagd såg i avfolkningssverige och läser dikter för varandra – på så sätt vidgas deras verkligheter. När man läser flyttar sig väggarna, de blir liksom osynliga, säger Ummius tvåtusen år tidigare när han försöker förklara varför han inte kan låta bli sin husbondes bibliotek.

Hos Tiro väcker det minnet av det första ord han som pojke lärde sig läsa, för Tiro är själv en gammal bok full av minnen som ögonblicket bläddrar i. Nu känner han sin kropp göra sig redo att lämna världen, han är den äldsta människan av alla och den som vet mest. Och ändå vet han ingenting. Det är den insikt hans långa liv har fört honom fram till.
  »Just nu, tänkte Tiro, just nu är jag, och allt jag varit är i mig, och ingenting av det jag varit finns, och likafullt är allt med mig. Och ingenstans leder det.«

Och ändå börjar han just denna morgon att lära Ummius det grekiska alfabetet. För böcker flyttar väggar.

Ellen Mattson
Norstedts, Tryckerigatan 4, Box 2052, 103 12 Stockholm
Tel: 010-744 22 00
www.norstedts.se