Gott Nytt År

Kjell Johansson Pristagare 2013
Författaren Kjell Johansson
Klicka här för bild fri för publicering
Författaren Kjell Johansson
vid Selma Lagerlöfs skrivbord
Foto: KM IDÉ
Titta på bilder från presentationen
Prisnämndens motivering:
»för ett författarskap som med ständigt nyfunnen infallsvinkel, stark trohet, en stillsamt halsbrytande fabulering och en sagoskimrande svart komik, har diktat oss sin förort till det Sverige som blev – en de utdömdas trasiga och kärleksfulla Midsommarkrans.«

Författaren Kjell Johansson
Kjell Johansson är född 1941, uppvuxen i Midsommarkransen, där de flesta av hans fjorton romaner har sin sociala klangbotten. Efter universitetsstudier och olika arbeten som bl.a. invandrarlärare, debuterade han 1972 med Det finns en krog på vägen till varje revolution. Sen 1980 är han författare på heltid. Till hans mest hyllade romaner hör En rädd människas berättelse (1984), Gogols ansikte (1989) och den trilogi som utgörs av Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2006), och som fått en pendang i Det var inte jag (2011). Förutom romanerna har han utgett barnböcker illustrerade av Gunna Grähs. Han har tilldelats bl. a. Aftonbladets litteraturpris, Tidningen Vi:s litteraturpris, Litteraturfrämjandets stora romanpris, Lars Ahlin-stipendiet, Ivar Lo-Johanssons personliga pris och Samfundet De Nios Stina Aronson-pris. Han är bosatt, åter, i Midsommarkransen.


Res upp Gösta Berling, inte ur en snödriva i Sunne utan ur en mörkad vända på Långholmen, ge honom ett par nya chanser på arbetsmarknadens nedre stegpinnar, förse honom med en samling slitna kavaljerer på parkbänkar och ölkaféer. Låt honom ta säte i det där ruckliga huset vid Flon som alla tittar snett på. Avromantisera något hans dryckesvanor, men låt fantasins jättebin svärma omkring honom, förse honom med hustru och två storögda barn, som han älskar och som älskar honom, men som också har anledning att lyssna efter katastrofers förebud i hans tonfall och rörelsemönster. Låt honom bespanas av de rättskaffens och de misstrogna (men intensivast av de närmaste som vill tro allt gott om honom) när han sätter sina försörjningsprojekt i verket. Så har ni Johan Johansson, Greve av Midsommarkransen, fadern i den romantrilogi av Kjell Johansson som i efterhand fått samlingsnamnet De utsatta.

Trilogin om denna familj och dess anförvanter bakåt – härom året tillökad med ett slags slutordsroman om dottern, Eva, som på ett sätt är böckernas tragiska huvudperson, deras Ofelia – de romanerna har blivit Kjell Johanssons givna mästerverk, och har nått en stor läsekrets. Men redan långt tidigare i författarskapet har han opererat med liknande familjemönster och liknande romankonstruktioner. Till en trilogi fogade sig också 1980-talsromanerna En rädd människas berättelse, Ormbunksblomman och Gogols ansikte – även där, som i De utsatta, med ett mittstycke som handlar om en ung Eva på väg ut i psykosens gränsmarker, fast en annorlunda Eva. Huvudscenen i hans berättelser är i stort sett alltid hans eget Midsommarkransen, fast den i en del av dem bara kallas "Förstan": en tidig arbetarförort söder om Stockholm, som i en gryende efterkrigstid ska fogas in i det svenska välfärdsprogrammet, med stora ambitioner och stora misslyckanden inom räckhåll för en omodern, trasproletär self-made greve och hans familj i den där kåken som skämmer hela framtidsbilden.

På husets bottenvåning alltså, i romanerna om De utsatta, den återkomne fader Johansson med fru och barn, på övervåningen hans svärföräldrar som han försöker hålla på plats. Det är väl de som drar dit polis och barnavårdsnämnd i tid och otid fast de inte vågar stå för det. Runt omkring, på sina gatuadresser med namn som Telefonplan och Vattenledningsvägen, bor strävsamma hemmafruar och LM-arbetare, anständigt folk, småskuttar som har kommit sig upp eller ner, observanta satkärringar, biosugna och fotbollsspelande skolglin. Därutöver finns det ännu obebyggda, allmänningar och skogsholmar som bara existerar i folkmuns benämningar, som Drakberget eller Stackarsberget som dock snart ska bli Läroverksberget. Och ett galleri av blandade existenser som också än så länge lever i sina ök- och smeknamn. Två barn i huset, Eva och Einar. De ska bägge komma att gå i läroverket, Eva ska komma att bli lärare, Einar med tiden författare. Deras barndomsvärld ska binda dem med all kraft till sig ända tills fadern ligger med ansiktet mot Floängens dyiga fjolårsgräs, och längre, in i hela deras vuxna liv. Deras komplicerade syskonskap, med minnesberättelser som täcker över och utesluter varann, skapar ett föränderligt och gåtfullt spänningsfält genom romanerna.

Många har berörts av denna romanvärld. Till hans offentliga framträdanden, där han helst sitter leende på en stol och inte blandar sig särskilt mycket i diskussionen, brukar köerna ringla långa, och det är inte de vanliga kulturhabituéerna som står där.

Däremot har nog många genuina bokläsare särskilt känt igen sig i det hörn av hans mytiska barndomsvärld som utgörs av den läsande modern-trappstäderskan eller nån gång butiksbiträdesvikarien – som faller till ro när hon får sätta sig i fåtöljen med en roman. Och för en gångs skull inte behöva parera sin mans livskonstnärliga påfund, eller sörja för att barnen ska gå omärkta genom ett eller annat socialt elddop. Modern som predikar utbildning, självkänsla och kollektivt solidarisk framtidstro, fast hon själv alltid backar tillbaka in i den äktenskapliga utsatthetens skyddsborg.

Andra skulle jag tro känner igen sig i det begåvade fattigbarnets rädsla och lojalitetsvånda inför egna och andras ambitioner, överförda livsprojekt och självbestraffande slag bakut i luften. Detta barns eviga, föregripande lystrande efter farosignaler, goda och dåliga omen. De sprickor i den primära världens trossbottnar ur vilka stiger upp även kompensatoriska sagoväsen – vägvisare – skyddsandar – eller ondsinnade buktalardockor som parodierar dramats personer.

I det som har blivit hans mest slutgiltiga familjekonstellation är systern, Eva, den som mest beslutsamt stakar ut ett vuxenliv åt sig, tveklöst tar studenten, engagerar sig i sin generations politiska radikalism, bryter banden, blir lärare, tar sig konventionsstridiga älskare, men som i sin psykiska skörhet går in i en psykotisk skuggvärld. Där härskar outredda, glidande överföringar. Einar, brodern, framställs som rädd, undvikande, samtidigt den som har hela sin barndomsvärld fulltonigt inom sig – egentligen en Harry Martinson-figur fast med osvikligt bevarad modersrelation – det är han, författaren, som så långt det är möjligt härbärgerar hela familjehistoriens ödesgemenskap.

Som en extra gåtfullhet är det han, den anpasslige och snälle modersfavoriten, som under en period placeras ut i fosterhem – "hos de tysta" på ett nordvärmländskt småbruk, där han hänger sig åt mystiska ensamlekar och t.o.m. uppsöks av sin far i ett slags änglaaktig version. Medan det är Eva som i vuxen ålder återuppsöker "Skogstorparna" i samma trakt, kusinerna på farssidan i den hillbillyaktiga släkt som fadern av eget fadershat har rymt bort ifrån – och där grips av drömsk förälskelse i de utdömdas egne utdömde, adoptiv- eller halvkusinen Axel, som hon vill få att komma till Stockholm och börja ett nytt liv. Einar däremot undviker att resa till faderns ur-ort och förnekar att han nånsin har varit där. Alla såna mångtydigheter turnerar Kjell Johansson med vad som liknar en drömlogik, en övertygande fast oåtkomlig trovärdighet i handlaget med sina personer.

"Hur det egentligen var" har han svurit på att aldrig berätta. Systrar, mödrar, fäder, småhandlare och Spanienveteraner, socialtanter och skogstorpare dansar på sina egna ben fram ur hans kappa. Vi får ta hans mytiska förort som han har diktat den på plats i ett eget förståelsearbete. Efter Lars Ahlin har ingen svensk författare sjungit för de dömda med större fabulerande fantasikraft och motiviska konsekvens.

Lars Andersson
 

Weyler förlag
Box 2262
103 16 Stockholm
+46 86 48 76 56
www.weylerforlag.se