Gott Nytt År

Pristagare 2006

Lars Jakobson

Lars Jakobson
Foto: Erik Bengtsson, VF

Prisnämndens motivering:
»För ett författarskap som med mörk suggestionskraft
utforskar det mänskliga och vidgar fiktionens giltighet«

En kort presentation
En av de mest förledande sidorna av Lars Jakobsons berättelser är hur enkelt och förbindligt, för att inte säga artigt, som de alltid börjar. ”En gång trodde jag att jag skulle bli vuxen”. ”Det här hände när hon var flicka”. Eller, rentav, rakt på sak: ”Kära ni”.

Det finns, naturligtvis, ett samband mellan de där lågmälda och sakliga inledningsmeningarna och den märkliga svindel som alltid följer. Jakobsons berättelser, för han skriver lika gärna långa noveller som korta romaner, börjar med fördel i det mycket vardagliga och fortsätter motståndslöst ut i det otänkbara.

De första romaner och noveller han gav ut hade en stark förankring i vad som måste beskrivas som en dokumentär metod: han utforskade ”faktiska” händelser – Kennedymordet, Nürnbergprocesserna, upptakten till McCarthys kommunistjakt, och han gjorde det med stark känsla för detaljen och omsorg om det faktiska sakförhållandena. Men poängen var redan från början att inuti det sakliga och ”faktiskt” belagda finns den punkt där det hela lät sig vändas ut och in: det mycket sakliga rymmer det mycket gåtfulla.

Debuten kom med Vinterkvarteret från 1985, en roman som i mitt tycke fångade det bästa i tiden: en om man så vill politisk roman, som ställde den ensamme individen Set mot det gåtfulla kollektivet ”Punkt 23” på den småländska landsbygden. Den fråga som ställs i den boken hör också till det som fortsätter att ställas genom hela författarskapet: frågan om möjligheten av en gemenskap, eller om det över huvud är möjligt att veta vem man är utan att speglas i andra. (Det är ju så att vare sig man vill det eller ej ställer man ofta, lite nonchalant och utan att veta det, frågor i sin första bok som man sedan får ägna resten av sitt skrivande liv åt att besvara.)

Det fantastiska finns där tidigt, på ett sätt som är ovanligt i svensk prosa (och så mycket värre då för resten av bokberget), men jag uppfattar det som att det bryter igenom i den mycket exakta och välskrivna novellsamlingen Hemsökelser från 1994. Hur skulle världen faktiskt se ut om molnen kunde ramla ned och krossa hela städer? Eller om det låg ett stort indianreservat utanför Malmö? Det är frågor som utforskas med stenhård konsekvens.
Det är löjligt att försöka se ett motsatsförhållande mellan det fantastiska och det realistiska; man kan nog säga att den svenska prosan under lång tid förträngt just den fantastik och den vidöppna fantasi som ändå är en av skönlitteraturens främsta drivkrafter. Det gåtfulla, vidunderliga eller svårbegripliga är, för många svenska författare, tydligen lite löjligt. Och sedan förundras man över att läsekretsen dras till deckargenren, där gåtan tematiserats.

I Lars senare böcker och berättelser har denna gåtfullhet stigit fram med full kraft, på ett sätt som gör honom om inte unik, så ovanlig i svensk litteratur. Kanalbyggarnas barn, 1997. I den röda damens slott, 2000. Den omfångsrika samlingen Berättelser om djur och andra, 2004 och den bok som följer i höst, Vid den stora floden, bildar ett slags enhet. Historierna präglas av den enorma frihet som egentligen bara litteraturen förfogar över: tidsspannet rör sig mellan ett befolkat Mars flera miljoner år avlägset, över det tidiga nittonhundratalet (med gestalter som en fullt igenkännelig Poul Bjerre), vidare till hemliga militäranläggningar utanför Stockholm och in i hussvampens gåtfulla existens – och rakt in samtidens svåraste politiska händelser.

Men det som gör att dessa böcker hänger ihop på ett särskilt sätt är hur det fantastiska och det vardagliga hänger ihop, som två lod i ett gammaldags väggur: de balanserar varandra, drar varandra framåt, och skildringen av samtids-Sverige går inte att separera från det faktum att det finns en röd planet som glimmar på natthimlen. Det fantastiska och det vardagliga är ord vi sätter på sidor av våra liv, och de kan kanske byta plats med varandra.

Den litteratur som påminner oss om en sådan enkel och lätt bortglömd sanning klarar man sig inte utan. Selma Lagerlöf? Genom hela hennes författarskap löper den fantastiska berättelsen som en silveråder: från Herr Arnes penningar fram till den underskattade Nils Holgersson, den roman som med sagans och spökhistorien som redskap skrev ihop hela Sverige till en ny och modern berättelse. I mina ögon är släktskapen mellan de båda författarskapen uppenbar. Rätt låt vann.

Ola Larsmo